Just det

Ynglingen är en av de där få rödhåriga som har ljusbruna ögon och mörka ögonfransar. Jag försökte kolla upp hur stor chansen är att man har just den kombinationen men jag hittade inget tillförlitligt statistiskt underlag. Något säger mig i alla fall att just den chansen är ganska liten.

Jag brukar tycka mest om de ljusa ögonfransarna, men just hans mörka, de ger mig fjärilar i magen.

Sen var det otroligt trevligt att känna sig kunnig och beundrad. Han sa flera gånger att han inspireras av mina alster. Jag börjar sakta men säkert förstå hur det kommer sig att Professorn och Handledaren kan verka lite uppblåsta med mig i hasorna.

Slutsatsen är att det kommer vara oemotståndligt svårt att ståndaktigt hålla fingrarna borta från fel stånd.

That's that

Bus och jag hade ett samtal idag som var en riktig ögonöppnare. När jag försökte förklara hur ett tidigare utbyte sårat mig, påstod han att jag försökte förändra honom, att jag istället för att bli ledsen borde bara acceptera honom för den han är.

Tyvärr så är användandet av argumentet "sådan är jag" den enda saken med honom som jag inte kan acceptera.

Hjärtat har ett mörker

He cried in a whisper at some image, at some vision—he cried out twice, a cry that was no more than a breath—"The horror! The horror!"

/J.C.

Another day, another dollar

Något man själv är väldigt rädd om kan andra behandla hur som helst. Tyvärr verkar det som att ingenting är heligt längre. Idag ska jag träffa Ynglingen. Bara tanken på det piggar upp.

How do you like them nuts?

En svettig överläpp och några billiga runk senare och jag erkänner att jag fortfarande inte vet ut eller in på Busproblemet. Han pratade någon gång om att han inte ville stå där i slutet med lång näsa och jag känner att jag ligger med en här och nu. Jag har lyckats pressa in ännu en man i mitt liv som jag inte kan ringa till när jag vill.

Grattis pucko, du har vunnit en påse misär.

Det är frågan

Funderingarna är många. Jag tror att Bus försöker övertala mig att inte tycka om honom. Han kanske ser det som ett prov men jag ser det som ett försök att bli av med mig. När jag säger att jag inte är nöjd, säger han att jag gnäller. När jag säger att jag vill ha mer, säger han att han blir ledsen av att inte räcka till. När jag säger att jag ska sluta längta fattar han plötsligt ingenting.

Överanalysera eller onanera?

Bluff

Jag har inte skrivit om Professorn på ett tag. Det beror mycket på att jag inte träffat honom på ett tag. Det beror i sin tur på att han gått tillbaka till sin fru.

Han kom ju och visade mig sina skiljsmässopapper, men när jag inte reagerade med att ge upp min karriär och flytta ut på landet med honom blev han nog lite besviken. Vilket jag inte kan for the life of me förstå. Om han trodde att mitt livsmål skulle någonsin vara att vara barfota och gravid, undanstuvad i hans stuga, kan han inte ha lyssnat på ett ord jag sagt under hela vår tid tillsammans.

Sen kom jag på att jag lätt skulle ge upp allt för att bo i en husvagn med Bus och ha en massa guldlockiga bebisar. Men jag skulle aldrig komma på tanken att säga det till honom. Bus skulle nog tycka att det var osexigt.

Over 'fore it started

Ibland tycker man om någon så mycket att man inte klarar av det. Då försöker man intala sig att man egentligen är för olika. Att visst kanske det finns en kemi, men skulle det vara skarpt läge är skillnaderna för stora för att man ska kunna överbrygga dem. Man övertalar sig själv att då är det ändå ingen idé att satsa.

Elden slocknar. Man lessnar. Och allt beror egentligen på att man är för svag.

Nu ska jag fortsätta kolla på konståkning.

Ont i halsen

Desmond hade jobbat på puben i ett par månader. Han drev med mig hela tiden och det var roligt. Han skrockade gott åt min divan och mina tusen små parfymflaskor. Han var öppen och glad, vilket var mycket uppfriskande. Han berättade om sin familj och den lilla byn där han växt upp, om pojkstreck och barndomskärlekar.

Jag gillade att han inte frågade mig någonting, att utforskandet av mig överlämnades helt till hans sträva händer.

Fast det jag tyckte om mest var att han gick runt naken i min pråliga lägenhet med sin irländska kuk dinglandes tungt mellan benen, helt ogenerat.

Trögt

All time is all time. It does not change. It does not lend itself to warnings or explanations. It simply is. Take it moment by moment, and you will find that we are all, as I've said before, bugs in amber.

-K.V.

The fuck of the Irish

Igår gick jag och Förr på pub. Vi hittade ett litet ställe med gemytlig atmosfär. Jag trivdes fint nedsjunken i den slitna lädersoffan. Servitören var en autentisk irländare som var charmig som attan. Han hämtade snakebite efter snakebite och vi fnittrade som skolflickor. Sen kom två halvslitna män och satt sig vid bordet brevid oss. De beställde varsin pint och drog fram varsin fiol. Deras spelande höjde stämningen ytterligare. Jag tittade mig omkring och tänkte att det här hade nog Bus tyckt om. Att ha honom sittandes tätt intill med armen om mig hade gjort mig så jävla lycklig.

Men nu var han inte där intill. Och det gjorde ont. Och det gjorde mig arg.

Men istället för att bli ledsen frågade jag om inte servitören hade lust att ge mig en tur. Och som tur var hade han det.

Sunshine and flames

Att vara bakisvåt en solig lördag är helt underbart. Jag har en liten brasa på gång.