Jobbsextrasslet börjar knyta sig som en snara kring min hals. Det känns som alla fyra börjar närma sig mig som om jag vore ett byte. Deras försök till att smyga sig på mig är rätt roande eftersom jag tydligt sett dem alla inta sina positioner. Professorn har gömt sig bakom ett alldeles för smalt träd. Där står han och kikar på mig samtidigt som han runkar. Där bakom trädet kan han låtsas vara ung och singel igen. Doktoranden ligger dreglandes på mage alldeles intill mig och försöker frenetiskt att få upp låset till den fotboja han vill placera runt min ömma fotled. Handledaren hukar i en buske en bit bort. Han syns knappt men jag vet att han är där. Det går inte att ta fel på hans sötmuskiga doft. Det vattnas om munnen på honom när han smyger på mig. Jag är den förbjudna frukten. Räven är lite annorlunda. Han gömmer sig inte på ett och samma ställe. Han springer från sten till sten och kommer mer än gärna fram för att nosa på mig. Han är arrogant och lömsk.
Själv sitter jag lojt i en solstol där mitt på den stekheta savannen. Den minimala bikinin täcker knappt min svettglansiga kropp men jag har en stor solhatt och svarta solglasögon som skyddar ansiktet. När jag blundar och håller andan kan jag höra hur de andras hjärtan dunkar som afrikanska trummor. Jag är så törstig.
I natt kom Martinimannen hem från sin resa och gav mig något att dricka.
3 kommentarer:
Det här är verkligen underhållning! Jag ser dem framför mig....
Du är savannens drottning och du vet det.
Ja de är då svåra att missa i all sin kåtiga prakt.
Hehe... Jag vet inte hur drottninglikt det är att sitta i en skranglig solstol och svettas ihjäl men det är klart att man tror sig ha blått blod.
Skicka en kommentar