Lite olägligt sådär

Jag har inte ägnat alltför många tankar åt Professorn på senaste. Jag har varit upptagen med Handledaren, Doktoranden och Räven såklart. Idag kom dock Professorn in på mitt rum och jag har inte riktigt kunnat tänka på annat sen dess.

Upp flyger dörren och in klampar han. Att människan aldrig knackar stör mig enormt. Visst han är högsta hönset men han kan väl låtsas som att han respekterar oss andra. Han tar två steg, stannar upp och sen ger mig en allvarlig blick. Jag rätar på ryggen och ser nog mest frågande ut. Han brister ut i ett leende och lägger fram några papper på mitt skrivbord. Jag läser och läser men orden går inte att förstå. Mitt ansikte måste ha förmedlat min förvirring för till slut säger han "Det där är skiljsmässopapper."

Jag känner hur min kropp dräneras på energi. Min mun är ökentorr. Det enda jag lyckas få fram är "Eh... grattis."

"Det blir 440 kr och så leg tack"

Står i kö på Systemet efter ett svettigt pass på gymmet. Killen som sitter i kassan är pojkaktigt indiesnygg och det tar inte många sekunder förrän jag börjar fantisera om att vi grovhånglar på lagret. Han har mörkt hår och klarblåa ögon. Han scannar rytmiskt in flaskor och burkar. Hans långa ögonfransar kittlar säkerligen skönt mot huden. Undrar hur hans kuk ser ut och hur han låter när han stönar. Märker att jag har ett ovanligt fast grepp om halsen på min Clos Fourtet.

Kassakillen tycker säkert om att göra kulturella saker, typ gå på muséer och titta på konst. Han är nog egentligen konstnär men måste jobba extra på Systemet för att betala för sina penslar. Målningarna han gör är förmodligen abstrakta fast med dova färger. När han knullar gillar han eventuellt att kalla en "smutsiga slampa" men han menar egentligen ingenting med det. Jag ställer ner flaskan på bandet och våra ögon möts. Fan vad fin han är. Hade gärna varit hans smutsiga slampa.

Struntprat

Vi tar en morgonpromenad i solskenet. Räven verkar vara sur över något. Jag får bara korthuggna svar på mina funderingar och han har en bitsk min.

Han bär mig över tröskeln och lägger försiktigt ner mig i soffan. Han fångar in mig med min halsduk och använder den för att dra mig intill sig. Han tar av mig jackan. Jag slinker ur koftan. Hans fingrar knäpper varsamt upp byxorna. Jag drar raskt min tröja över huvudet. Hans rörelser är långsamma och bestämda. Han drar behån åt sidan och tar ena bröstvårtan i munnen. Han suger överraskande hårt på den.

Han positionerar sig mellan mina knän. Jag klappar honom ömt på kinden. Han greppar mina höfter och pressar ner mig i möbeln. Det blixtrar i hans ögon. "Och nu ska jag knulla bort den där Handledaren ur dina drömmar" säger han och kysser mig. Han ger sig inte förrän jag kommit så många gånger att jag är svimfärdig.

Tydligen så kan det löna sig att prata i sömnen.

Let me count the ways...

Jag behöver en avslappnande drink efter en uppskruvad arbetsvecka. Räven och jag beger oss till ett litet ställe där det skakas och rörs på ett förträffligt sätt. Smuttar på min martini och Räven leker med en lock av mitt hår. Jag pustar ut. Skönt att inte behöva smyga. Förstå mig rätt, tisslande och tasslade är hett, men ibland är det trevligt att kunna titta på en karl och helt öppet slicka sig om läpparna. Han håller varsamt i konjakskupan, lutar sig mot mig och viskar i mitt öra. Hans varma andedräkt kittlar skönt mot halsen.

Precis när han ska till att låta tungan snudda vid min örsnibb hörs ett menande "host host" från alldeles intill. Det är Handledaren. Jag hoppar till och försöker se så oskyldig ut som möjligt. Blodet rusar och öronen susar. Handledarens ögon är mörka, mörka och skarpa. Jag piper fram ett "Nääämen hej" och rätar blixtsnabbt på ryggen. "Hej, jag tyckte väl att det var ni" säger han. Det syns att Räven är sjukt road av situationen. Han lutar sig tillbaka och ber Handledaren att slå sig ner. Medans Handledaren sätter sig börjar jag idiotrabbla anledningar till att vi är där. Räven försöker ta min hand under bordet men jag viftar bort honom.

Handledaren berättar att han är där för att se sin kompis Jazzkillen spela och att de börjar alldeles strax. Mycket riktigt dyker musikerna upp på scen och de börjar spela fin fina toner. De lekfulla rytmerna får mig att börja slappna av igen. Handledaren är vänd mot scenen och jag studerar hans underbara nacke. Tar två stora klunkar martini.

Räven smeker mitt lår och har bus i blicken. I ett svep lyckas han ta sig förbi byxlinningen och troskanten och vips så har han begravt ett finger djupt inne i min fitta.

Första låten är slut och alla applåderar. Räven drar hastigt bort handen när Handledaren börjar vända sig om. "Vad tycker ni om bandet?" frågar Handledaren. Jag kan inte få fram ett ljud utan sitter bara och gapar med rosiga kinder. Räven rör om sin konjak med fingret som just varit inne i mig och slickar sen girigt av det. Smakblandningen framkallar ett segerflin.

Han svarar till slut med en raspig röst "Jodå, de är väl bra."

Och andra saker vi försöker intala oss själva för att kunna sova om natten

Det slutade med att jag ljög. Jag tvekade inte ens.

Och varför skulle jag?

Alla kan vi den där visan. Man har inte lovat något, man har ingen överenskommelse, man har kanske inte ens uttalade känslor för varandra, men så fort någon får ett skadat ego skriker de orent spel. Då ska det plötsligt trixas och fixas och man skitar ner allting, bara för att någon kände sig tvungen att lätta sitt hjärta. Gillar man någon biter man ihop. Biter man inte ihop så gillar man dem inte. Inte på rikt.

Självklart har jag mina motiv. Självklart är det på många plan egoistiskt, men varför skulle man inte kunna vara egoistisk och samtidigt omtänksam?

PLUS

All is fair in love and war!

Vart har jag varit?

Sitter vid mitt skrivbord och försöker låtsas som om jag inte märker att han står i dörröppningen. Jag knappar på och försöker reda ut resultaten av de senaste experimenten. Han rör sig inte på flera minuter.

När han väl bestämmer sig för att prata säger han inte Hej! eller Välkommen tillbaka! utan det som formas fram av hans läppar är den fråga jag inte vill eller är beredd att svara på.

"Var har du varit?" skär i mina öron och hugger lite i hjärtat. Hur ska jag kunna förklara att jag blivit kär i honom och därför fann det nödvändigt att följa med en fransman till en ö? Hur rättfärdigar man att man legat natt efter natt i en välbekant famn bara för att man skrämts?

Behöver jag ens vara ärlig? Tror han kanske på att jag varit hos min ermit till farmor som bor i den mörkaste skogen utan mobiltäckning?

Jag blundar, tar ett andetag och sen tittar upp med ett påtvingat leende. Han är strålande vacker där i dörröppningen. Hans uppgivna ögon är förtrollande.

"Ja du Räven..." svarar jag till slut "...jag vet inte vart jag har varit."

Mon Dieu!

Fransmannen lockade med en julresa till St. Martin och det tog inte många sekunder för mig att bestämma mig för att det var precis vad jag behövde. Nu är man hemma igen, solkysst och sönderknullad.

Tittar ut genom fönstret och ser att det är grått och vått, men blundar jag kan jag fortfarande känna havsbrisen mot kinden och höra hans skratt. Han kramar min hand och kallar mig sin skatt. Det har varit veckor av ren fantasi och ska jag vara ärlig är jag långt ifrån redo att möta den kalla verkligheten och den hårda Räven.