You're so vain, I bet you think this post is about you...

Det är en retsam liten sticka som nästlat sig in under huden. Hade gärna hämtat pincetten och dragit ut honom men ibland är det skönt när det gör ont (mon dieu vilken kliché jag är). Tystnaden gör mig så förbannat rastlös att jag funderar på att göra något drastiskt. Sen kommer jag ihåg att det är patetiskt att törsta efter uppmärksamhet. Jag glömmer alltid det.

Räkna med mig

4 martinis + rött läppstift + svart fodral - trosor

Vad tar ni för valpen där i fönstret?

Direkt när jag kommer hem klär jag av mig i hallen. Vanligtvis är det halsduk och mössa och handskar och jacka som ryker men idag fortsatte jag att klä av mig. Byxorna knäpps upp och toppen dras över huvudet. Jag får lirka lite med behån. Jag tittar ett tag på mina bröst i hallspegeln. Vrider och vänder på mig så jag kan se dem ur olika vinklar. Det är kallt i hallen konstaterar jag. Sen drar jag ner trosorna och speglar mig lite till. Jag lämnar kläderna på golvet och svassar in till sovrummet. Jag slänger mig på överkastet. Helt jävla slut är jag. Slumrade till en liten stund liggandes på mage. Jag drömmer att jag simmar i ett blått vatten. Jag är inte ensam. Det är en man som simmar med mig. Vi plaskar runt sådär reklamfilmsfånigt. Hans händer söker sig sen till betalkanalsställen. Precis när det börjar bli Anaïs-Nin-skönt känner jag hur jag håller på vakna. Jag kämpar emot så gott det går men rätt som det är öppnas ögonen. Fortfarande groggy svär jag över att ha behövt lämna vattnet och mannen. Det har blivit mörkt ute nu. Jag rullar över på rygg och får se hur grannen tvärs över gatan står i sitt fönster. Vi har "setts" förr under liknande omständigheter. Jag blundar och tar vid där drömmen slutade.

Pt 78P 117N

Nacken är lite öm från diverse tvära kast. Jag har faktiskt försökt hålla fast vid mitt förnuft men som vanligt har det inte gått så bra. Ibland kan jag fantisera om att fullkomligt bada i Lätt och Lagom. Det vore kanske skönt att inte konstant kräva överdrift eller ägna sig åt självförnekelse. Det skulle ju vara glatt men skulle det vara glatt?

Innerst inne har jag kapitulerat inför det faktum att det är från friktion jag hämtar min inspiration. Problemet är bara att de flesta jag möter halkar undan. Jag måste sluta försöka fånga upp de smöriga och de urvattnade. Ska tänka på att det är meningen att de ska rinna igenom mina fingrar. Jag vaskar helt enkelt efter en hård katalysator som sen förhoppningsvis hakar upp mina kugghjul. Jag behöver spåra ur.

Blah blah blah

Hur less blir man på mycket snack och lite verkstad? Svar: mycket.

Återljud

Minnesljud från resans heta stunder dånar i skallen när jag behöver koncentrera mig som allra mest. Jag kan fortfarande höra Professorns stön. Han stönar lite lagom gutteralt. Jag hör också hur hud slår mot hud. Detta varvas med ljudet av prasslande lakan och mitt eget gnyende. Hans kärleksord bränner mina örsnibbar. Takten ökar och sängen knarrar. Han berömmer mig och jag berömmer honom. Hans mun kväver mina sista ord. Han flåsar brevid mitt öra och upprepar mitt namn. Nu inbillar jag mig att jag till och med kan höra sprutet och hur dropparna landar. Jag ska nog ta och rensa hörselgångarna.

Mamma, pappa, barn

Konferensen var en succé även om resan dit kändes lång. Professorn hade uppgraderat våra biljetter för egna pengar så vi satt tämligen bekvämt i alla fall. Jag tittade ut genom det lilla fönstret och pustade ut när vi lämnade svensk mark. För mig är resande alltid en ursäkt att få vara någon annan. Vi skålade och det var med en pirrande känsla av spänning som jag tog hans hand. Jag hade faktiskt sett fram emot att få spendera lite tid med honom utan att behöva vara rädd för att någon skulle se oss tillsammans. Vi hånglade som tonåringar under filmen. Hans fingrar letade sig in under filten som jag dragit över mig. Han smekte mjukt och försiktigt mina bröst. Han knäppte upp min blus och lät handen glida in under behån. Sen masserade han min bröstvårta mellan tummen och pekfingret.

Upphetsningen tillsammans med bubblet och dånet från jetmotorerna gjorde mig helt dimmig. Jag bet retsamt i hans underläpp och viskade kåta ord om mina planer för hotellrummet. Att få berätta om vad man fantiserat om får hjärtat att slå lite snabbare. Han svarade med sina önskningar, av vilka några fick mig att gnida ihop låren av förtjusning.

Det var dock mycket arbete när vi väl kom fram. Det utländska intresset för våra fynd var stort och många hade frågor som de ville ha besvarade. Efter vår presentation skockades forskarna runt oss för att diskutera och gratulera. Under middagen hade jag en äldre man från Oxford till bordet. Han hade de visaste ögonen jag någonsin sett. Han frågade om Sverige och undrade om jag hade en familj.

Jag sa att jag hade tre småttingar hemma som väntade på mig. Han vart förvånad och tyckte att jag såg ung ut för att ha tre barn och en karriär. Jag klappade mig på magen, tittade menande på Professorn och sa att jag faktiskt längtar efter ett barn till. Efter det drack jag så många martinis att jag fick bäras tillbaks till hotellet.

Mer på tema regn

Jag har alltid gillat regn. Till och med höstruskigt regn. Man har äntligen tillåtelse att tycka synd om sig själv när man råkar fastna i höstruskigt regn utan ett paraply. Håret smetar sig fast på kinderna och det rinner ner kallt vatten i nacken. Man blir extra våt på huvudet, axlarna, brösten och låren, medans magen brukar hålla sig varm och go. Det är väl förmodligen just konstrasternas spel som förhöjer upplevelsen.

Helgen min var blöt i många meningar. Jag drack, knullade och promenerade i kallt höstruskigt regn. Nu kom jag på en bra sak till med regn: när det regnar syns det inte om man gråter.

Ja alltså...

Träffar Handledaren uppe på labbet och allt är precis som vanligt. Han hejar glatt och berättar om några problem han haft med diverse experiment. Jag nickar och ler och försöker komma med råd. Han springer iväg på ett möte och jag för att kopiera lite papper. Det rytmiska ljudet av kopiatorn får tankarna att sväva tillbaka till bilden av honom vid min dörr. Jag undrar varför han inte förklarade anledningen till att han besökt mig. Jag undrar varför jag inte frågade. Sen undrar jag om jag drömt alltihopa. Då piper kopiatorn ljudligt för att säga att jag ska sluta inbilla mig att det är inbillning.

Jag är ibland lite dramatisk i mina ordval men sanningen är att vi har bara kyssts och det enda jag egentligen vet är att jag vill kyssas mera. Jag romantiserar gärna mina relationer till mer än vad de är bara för att rättfärdiga dem. Det funkar för mig.

Jag vet att ikväll kommer förmodligen någon annan falla offer för mina vilda fantasier. Kanske dras de in i min värld. Kanske inte. Det är inte så att jag inte blir kär i någon. Jag blir fan kär i alla.

When it rains, it pours

Hade precis tagit ett välbehövt bad när det ringer på dörren. Jag tittar ut genom kikhålet och ser en något rödmosig Doktorand. Han vinkar och rycker samtidigt i dörrhandtaget. Jag knyter åt skärpet på morgonrocken och öppnar dörren lite på glänt. Han slöddrar inte eller så men det märks att han tagit sig ett par järn. Han säger att han behöver prata och ber om att få komma in. Han säger alltid att han behöver prata men säger sen ingenting. Det var i alla fall trevligt med lite sällskap. Han är lättsam och faktiskt rätt så rolig. Han får mig alltid på bra humör. Sen ringer det på dörren igen. Jag lämnar Doktoranden i köket och går för att se vem det kan vara. Jag tittar ut och tror mig se Handledaren. Ögonen gnuggas. Jovisst är det Handledaren. Hela kroppen blir iskall. De kognitiva funktionerna slår slint och vad gör jag? Jo, jag öppnar. "Hej, ursäkta att jag kommer förbi utan att ringa först..." säger han. "Eh... eh... eh..." säger jag (om man nu kan säga att "eh" är något man säger). Vi bara tittar på varandra i vad som känns som en evighet. Ljudet av porslin som ställs ner i vasken hörs från köket och jag rycker till. Handledaren tittar på min morgonrock och man kan nästan se hur han lägger ihop två och två och får sex. Han hasplar ur sig att det inte var meningen att störa och vänder sig tvärt. Jag lyckas inte få ur mig ett endaste ord men jag sträcker ut armen efter honom. Vid det laget har han dock redan hunnit till trappen.

Jag förlamas av en sjunkande känsla och kan inte röra mig. Till slut kommer Doktoranden och frågar vem det var. "Någon speciell" viskar jag och stänger dörren. Stänger dörren och mitt hjärta. Story of my life.

Hur landet ligger

Doktoranden har blivit misstänksam. Professorn har totalt förlorat kontakten med verkligheten. Handledaren ger mig så många tvetydiga budskap att jag helt tappat tråden. Kostymen skickar blommor till kontoret. Jag drunknar.

Ingen vill prata. Ingen vill skrapa. Känner mig som en sådan där spelande apa.

Segt

Jag väntar ord.