"Drink me"

Som tidigare nämnts kom Martinimannen hem från sina resor. Han ville ta vid där vi slutade (med andra ord knullandes mot mitt sminkbord). Varför förstår folk aldrig att det inte går att ta vid där man slutade? Varför tror de att tiden står still så fort de lämnat rummet? Jag slutar inte existera, filosofera eller masturbera bara för att någon försvinner bort en stund. The show must go on liksom.

Jag vet inte om jag inbillade mig men jag tyckte att han blivit lite gråare om tinningarna. Han sa att han var trött på att resa, trött på att vandra och trött på allt ansvar. Jag var däremot trött på hans gnäll så jag bestämde mig för att det inte vore helt fel att knäppa upp hans byxor och se om jag kunde få ett slut på hans buttra pladder. Han pratade på om jobbstress och jobbpress och jag gled ner på knä. Sen vet jag inte om jag inbillade mig igen, men det var som att hans kuk blivit gröve.

När läpparna mötte ollonet började han staka sig. Medans jag sög och slickade kuken till liv blev det svårare och svårare för honom att framföra sitt livsmissnöje. Hans höfter började svänga i takt med att munnen gled upp och ner för ståndet. Han slutade gnälla och gav istället ifrån sig märkliga stön. Ja, det var alltså inte märkligt att han stönade, jag är faktiskt en hejare på avsugningar, det märkliga var hur han stönade.

Aja, i alla fall så slutade han gnälla och det var ju hela poängen. Men sen, sen hände det riktigt märkliga. Jag kände hur pungen drog ihop sig, att han var nära klimax, vilket är då jag brukar backa ett steg och runka ur sprutet i det fria. Jag gillar nämligen att känna det varma kladdet på min hud. Men nu fortsatte jag bara suga allt ivrigare tills han sprutade munnen full.

Han tittade ner gillandes och jag undrade vad det var jag egentligen törstade efter.