Munken har avlagt allvarliga löften men det hindrar honom inte att vilja känna mig från insidan. Jag ser hur hans näsborrar vidgas när jag står inom dofthåll, märker hur hans ögon försiktigt letar sig till olämpliga vrår. Jag är väl medveten om den effekt jag har.
Viljan är dock inte alltid starkare än tron och han tror tyvärr att det skulle vara för komplicerat, för rörigt och förmodligen för roligt. Jag tror att han kanske är för feg men njuter så länge han leker med tanken.
58 kommentarer:
Munken tycks materialiseras ur tomma intet. Plötsligt står han där, orörlig som en saltstod i sin enkla, grå klädnad ibland vardagens myller.
Kåpan är ekumeniskt obestämbar, dess huva och rymliga veck lika gärna sydasiatiskt buddhistisk som italiensk Franciskaner, men mannen därunder är dig bekant. Varggrå ögon iakttar dig stilla, ansiktet läggs en smula på sned och bråkdelen av ett leende anas i ena mungipan.
Det enda som avslöjar honom är pulsen i halsen, som bultar kvickt under hans bronsfärgade skinn. Det, och en tydlig utbuktning någonstans söder om ekvatorn.
Han bugar lätt.
Cx
Ja, där står han plötsligt. Trots bråkdelen av ett leende är de varggråa ögonen envist kalla. Utbuktningen kan mycket väl bara vara önsketänkade. Behöver försöka mig på något som kan få viljan att växa.
Hmm...
Tänker att förbjuden förförelse kan vara rätt väg.
Har länge varit nyfiken på vad som pågår bakom den halvt förfallna stenmuren. Hittar ett litet, litet hål att kika igenom. Ser att där växer de vackraste blommor jag någonsin sett. Ser även att blommorna sköts av män i lustiga kåpor.
Stannar ofta till för att kika igenom hålet på vägen till stan. Lägger snart märke till att de allra vackraste av de vackraste blommorna sköts av en viss man, en viss man med bronsfärgade armar.
Broder Cox mediterade på sitt eget vis. Som ansvarig för klostrets odlingar var det honom förbehållet att vara i den muromgärdade trädgården mer än någon av sina medbröder, och han hade länge sedan funnit att det gudomliga i tillvaron visade sig som tydligast för honom i stunder av stillhet och ensamhet tillsammans med Guds oförstörda varelser, växter såväl som småknytt i odlingarna.
Det var hans uppgift att vårda de mest exotiska växterna i klostrets örtagård, och han gjorde det närmast instinktivt, hans känsla för vilken ros som behövde tuktas och vilken som behövde ömmare omvårdnad för att öppna sig och slå ut sådan att abboten för länge sedan överlåtit detta prestigefyllda uppdrag åt honom, hans relativa ungdom till trots.
Solen gassade, och arbetet med att binda upp klätterrosor längs muren var både varmt och obekvämt i den traditionella munkkåpan. Broder Cox torkade sig i pannan med en senig underarm, såg sig försynt omkring, och drog sedan resolut kåpan över huvudet, och torkade av sig det värsta av svetten med en handfull strö. Brunnen i mitten av trädgården var bara några steg bort, och det var ett ögonblicks verk att veva upp en hink iskallt källvatten.
Han höjde resolut ämbaret över huvudet, kisade mot solen för ett ögonblick som i en tyst utmaning, och hällde sen med ett frustande skratt hela dess innehåll över sig. Chocken gav honom gåshud, och hans hosor blev naturligtvis genomvåta de med, men han visste att de snart skulle torka igen i den obönhörliga hettan.
Cx
Oj, oj, dags att hämta popcornen (och eventuellt pappersnäsdukar) igen!
Hon som står och kikar vid muren är inte en av Guds oförstörda varelser, det är tydligt att hon är från underjorden. Återhållsamhet är i hennes ögon inte en dygd utan ett onödigt ont. Varför tysta begäret när dess mustiga undertoner vibrerar så skönt i kroppen? Nej, nej, oavsett hur man henne prygla går hon inte att tygla.
Opassande nog har hon varit med många män, det förbjudna har lockat henne så länge hon minns och hon är dumdristig nog att försöka sig på att besegra en tro, tanken fuktar hennes trosor.
Mums
Hon planerar att ta sig innanför muren.
Hon kikar igenom sitt lilla hål och biter sig i underläppen. Det är en exceptionell varm dag, en exceptionellt varm sommar. Nyfiken är hon. Hon undrar hur hans röst låter. Av någon anledning har hon fått för sig att han har intressanta saker att säga.
Så bra! Följer med spänning.
Plötsligt hördes ett ljud som bröt friden i den muromgärdade trädgården. Ett släpande krasande från grusgångarna borta vid stora porten bebådade novismästarens ankomst - ingen annan i klostret haltade.
Novismästare Hoggs var ansvarig för alla gossar som överlämnats i brödraskapets vård, och som sådan alltid på sin vakt mot osedlighet och lockelser. Om han upptäckte broder Cox i avklätt skick, om än aldrig så ensam och med solens värme som bevis på sin oskuld, visste han att det skulle rendera honom kökstjänst i en vecka.
Att Guds första trädgårdsmästare gått helt naken skulle näppeligen hjälpa som motargument, tänkte broder Cox roat. Snabbt drog han av sig de genomblöta hosorna, och lika snabbt lät han kåpan täcka sin fuktiga lekamen. Kåpan var lång och hosorna korta, så det fanns goda möjligheter att Hoggs inte skulle märka något. Hosorna slängde han snabbt iväg bakom ett par särskilt yppiga rosenbuskar bortemot muren. Så. Nu kunde Hoggs komma.
Cx
Roligt, roligt!
Det här var också galet underhållande!
P.
Dumdristigheten var inte sen att kasta mig över muren. Kanten på den tunna sommarklänningen fastnade någonstans på vägen och resultatet var en lång reva och ett blodigt knä. Att landa mitt i en yppig rosenbuske gör ont. Det doftade dock ljuvligt.
Meeeeer!
Det kommer, det kommer. Inte tigga vid bordet.
Hoggs person gjorde hans namn rättvisa. Han var en rotund och satt figur, vars anlete alltid tycktes täckt av en tunn hinna av svett. Så även nu. Han synade sin tidigare adept uppifrån och ner, och sa sen med ett fryn:
"Cox, fader Alain är fortfarande inte helt återställd. Han skickade mig att meddela att du får sköta om körövningarna och ta hans pass i biktstolen imorgon."
Cox höll andan för ett ögonblick. Märkte Hoggs något?
"Nå, spoling, har du inte mål i mun?"
"Självfallet skall jag efterkomma Fader Alains önskemål, broder."
Hoggs fnös. Cox var ett slöseri med Guds gåvor, menade han. Vacker röst, ansikte som en ängel, och till synes bara intresserad av sina grönsaker. Han vände på klacken och försvann tillbaka mot porten utan att slösa ett ord till på spolingen.
Cox andades ut.
Cx
Efter det något abrupta mötet med marken och rosenbusken höll hon tillbaka andetagen. Inte så lyckat att bli upptäckt och utkastad när det enda hon ville var att komma närmare. Spänningen var stor och det kändes upphetsande att vara på förbjuden mark. Knäskadan passade utmärkt som bete även om hon var rätt trött på "kvinna i nöd"-spelet. När hon såg att den satta mannen vänt ryggen till och hunnit gå en bit bort, drog hon in den jord och rosdoftande luften djupt ner i lungorna.
Efter en snabbtitt ner på de smutsiga benen kunde hon snabbt konstatera att revan i klänningen inte avslöjade tillräckligt. Hon slet hårt i tyget och drog sönder klänningen en bra bit till så att låren kunde locka.
Nu var det bara att få till lite krokodiltårar.
Snyft.
Det var något som inte riktigt stod rätt till, det kändes i magen, må den vara rund och god. Jag får nog kolla till den självgode spolingen senare.
Fan nån verkar redan snott åt sig Hoggs, det var ju min idé!
Cox undrade för ett ögonblick om man kunde använda en modifierad signaturlära på Hoggs, som med sin kroppshydda och sina fasoner på mer än ett sätt minde honom om klostrets gödsvin.
Sen ryckte han på axlarna. Han hade viktigare saker att tänka på. Rosor, till exempel.
Det fanns en hel rad med ljuvligt doftande klätterrosor som han ville klara av innan kvällsvarden, och ju förr han kom igång med att jobba, desto snabbare skulle hans kropp bli varm igen, men allra först skulle han behöva hänga upp sina hosor.
Var hade de nu tagit vägen?
Cx
Hosorna gömdes snabbt under den trasiga kjolen. Om inte annat kunde de vara en trofé att ta med sig hem och gnida sig mot.
Krokodiltårarna rinner nedför de rosiga kinderna. Hjärtat slår hårt i bröstet. Nej men inte kastar väl en man av Gud ut en kvinna i nöd, hur syndiga hennes ögon än må vara?
Åhhhh så spännande!
Jag har en idé om vad man kan göra med en kvinna med syndiga ögon.
En plötslig rörelse i den lummiga grönskan - vad var det? En fågel kanske, eller räven?
Han tycker sig se en skymt av kopparröd päls, och blir genast muntrare till sinnes. Broder Cox har ett speciellt förhållande till räven, som han döpt till Archie. Archie liknar ärkebiskopen men är betydligt bättre på att ta möss än sin namne, och av den anledningen har Cox alltid sett honom som en nyttig hjälpreda i trädgården.
Men...? Vad är detta? Ingen räv, så mycket är säkert.
En uppenbarelse, en vision, ett väsen står plötsligt för honom. Broder Cox har läst de gamla skrifterna, han vet att det finns sådana saker som nymfer, dryader, skogsrån och älvor, och den varelse han står inför nu verkar vara allt detta i ett. Hårman som rävens päls, gröna ögon glittrande som en skogstjärn om sommaren, läppar som rosenblad och en kropp som... en kropp som... Broder Cox vet plötsligt inte lägre var han ska låta sina ögon vila.
Cx
När släpper ni er bok???? Årets julklapp!
Inget dåligt beröm, inte! *rodnar klädsamt*
Cx
*rodnar avklätt*
Det var gulligt.
Såja, titta på vad köttet har att erbjuda. Hans vackra ögon på kroppen gav omedelbart upphov till pirrande rodnad under tårarna och brännande längtan mellan låren. Biter hårt i underläppen min för att påminna mig själv att det inte bara går att slita tag i detta byte. Pekar mot det blodiga knät och ber milt om hjälp.
Liksom förtollad närmade sig broder Cox uppenbarelsen. Hans sinne, vanligen så rofyllt, var ett stormade hav; vad gjorde hon här, vem var hon, och vad var det för inflytande hon utövade över honom, att hans hjärta slog så snabbt att han kände sig lätt vimmelkantig?
Han såg bara hennes ögon, döv och blind för allt annat, men plötsligt blev han medveten om att hon gestikulerade åt honom. Hennes knä! Hon blödde ju...!
Som i en dröm knäföll han inför flickan, hans bara knän borrade sig ner i den varma myllan. Han var nu närmare en kvinnas hull än han någonsin varit förr, så nära att han kunde känna värmen från hennes länder. Händerna darrade på honom...
Cx
Darra skulle jag också göra!
Darrningarna är bedårande. Slickar mig om läpparna, förväntansfull. Där nere på knä hoppas jag att han kan känna doften av mitt varma inre. Det räcker inte för att fälla honom men kanske för att väcka något. Jag måste plåstras om. I ett avskilt rum.
Ett skjul eller något måste finnas i närheten av trädgården! Spännande!
Away in a manger, menar du?
Det blir väl än värre utbrott från folk om jag blandar in minderåriga jesusbarn den här gången... ;-)
Tror inte det.
God Jul, alla!
Cx
Hahaha ska bli roligt att läsa upplösningen, ni är duktiga och balanserar varandra bra. God Jul!
Ah, skönt att komma ikapp. Underbar läsning!
Ni glömmer väl inte bort det här! Väntat hela julen på en fortsättning!
Nejdå det här är inte glömt, jag tänker på det ofta faktiskt. De alternativa sluten jag kommit på hittills kittlar utmärkt.
Men dela med dig då dockan!
Tittar ner på Munken. Han verkar i alla fall något betagen. Mycket medveten om att jag inte borde vara där, ber jag om förlåtelse.
Frågar sedan efter vatten för att tvätta såret.
Munken ställer sig upp som i trans och börjar stega bort. Vid mitt första steg haltar jag till och gnyr, behöver hans stöd för att komma någonstans.
Han vänder sig om och hans ögon är fruktansvärt svåra att läsa.
Vad göra? Vad göra? Hon är inget väsen, så mycket kan han förstå, men hon kunde lika gärna vara det - den magi hon utövar på honom är lika påtaglig som den han läst om i skrifterna, och om hon återfinns här av någon av bröderna så kommer hennes straff att vara därefter, och förmodligen hans med. Återfinns av någon av bröderna? Han är ju en av dem, han har funnit henne, men det tänker han inte på.
Hon ber om förlåtelse och om vatten, och hennes röst är som honung. Han kommer upp på fötter och vänder sig om för att frigöra sig från hennes strålglans, men kommer bara några steg innan hennes röst kallar honom tillbaka.
Hjälpa henne? Såret var inget allvarligt, det visste han, men kanske hade han missat något i sin förvirring? Hade hon stukat något?
Han måste få henne bort från den här platsen, förstår hon inte det? Han söker i hennes ögon efter svar, men vet inte vad han ska göra av de svar han eventuellt kan få där.
Cx
Så bra!!!!
Tvekan han har i blicken eldar på hettan mellan låren.
Sträcker mig efter en stadig arm och ser till att ramla i hans famn. Hans armar är mycket starka.
Kroppskontakten skickar ut brännheta signlar. Krävs allt jag har för att motstå mina primitiva impulser. Vill slänga mig på marken på alla fyra, skrika att jag vill bestigas. Men istället spelar jag svag en liten stund till, de är ju så lättskrämda de gudsfruktande.
Planen är att tacka för hjälpen på ett osedvanligt sätt.
Ni är såååå bra!!!
Det här är sexigt värre!
Chocken av hennes kropp mot hans får Broder Cox att skälva. Denna värme som hennes hud utstrålar, denna mjuka yppighet som är hennes bröst tryckt mot hans, hennes man av hår som virvlar likt en vårvind kring hans anlete, och hennes doft som av pioner i middagshetta, allt detta blir honom övermäktigt.
Han fångar upp henne instinktivt, och håller henne med plötslig desperation, likt en sjöman klamrar sig fast vid masten i storm. Inget annat finns i det ögonblicket än deras kroppar, deras andar, deras väsen, och en strävan att bli ett...
Cx
Jag har läst allt ni skrivit och det har alltid varit eggande och bra men det här är bara så himla vackert hörrni!! Tack för det och resten av bloggen oxså så klart!
Övervädligas av strävan efter att vara ohelig med en helig man. Jag vill att han ska bryta sina löften och ta ett hårt tag om höften.
Mmmmmm! Hett! Vill också vara med.
Varmt denna dag. Vill in och ut ur solen samtidigt som något säger mig att ynglingen har något för sig. Vad skönt det vore att sätta dit guldgossen. Det är värt promenaden tillbaka till trädgården. Frustar och torkar svett från överläppen, något måste hålla lite ordning här.
Oj oj nu börjar det bli riktigt intressant haha.
vad dumma ni ääääääär! SKRIV!
Intrasslade i varandra stapplar de några steg för att sedan mer eller mindre ramla in i det lilla skjul som finns dolt bakom en syrenhäck längst ner i trädgården, där brödernas redskap finns lagrade och där broder Cox driver upp sina sticklingar.
Motvilligt släpper han henne och indikerar med en gest att hon ska sätta sig på ett av såborden. Han knäfaller ånyo framför sin obedda gäst, men hans fingrar är inte längre lika tvekande. Han känner med sina valkiga, grova händer över hennes ankel under det att han försöker intala sig själv att han gör det för att kontrollera om det uppstått någon svullnad, samtidigt som hela hans varelse exalteras av känslorna detta ger upphov till.
Hennes textur, som den mjukaste sammetsbonad, hennes knappt hörbara flämtningar när hon reagerar på hans fingrars vandring, hennes ögon, som inte släpper hans för ett ögonblick, och hennes doft, hennes doft, hennes doft som förändrats, blivit dovare, mer pockande, likt en nattblommande örts söta, pulserande safter.
Broder Cox låter sina händer vandra upp mot knät för att fortsätta sin undersökning, och blir med ens varse två saker: den ovana dunkande hetta som är hans egen blygd, svalkad av de svaga vindar som smyger sig in i skjulet, vilket får honom att inse att hans kropp är blottad, och det faktum att kvinnan framför honom befinner sig i en liknande situation...
Cx
ÄNTLIIIIGEN!
Hmm. Undrade igår om det faktiskt fanns någon kvar som mindes den här lilla berättelsen. Det är gott med trogna fans... :-)
Cx
jag går in här då och då, det är klart att det är trist att det inte kommer mera men den som väntar på något gott :) bara roligt att få ta del av era fina ord.
Väntar spänt på fortsättningen, att det drar ut på tiden tolkar jag som att det skrivs långt och mycket vilket jag ser fram emot med längtan!
Sensu L
Skicka en kommentar