Han är borta, förhoppningsvis bara tillfälligt men det känns ändå. Frånvaron har fått mig att tänka på andra som kommit och gått. Vissa tog adjö och andra bara gick. Sen finns det dom som hänger kvar men som liksom inte är där.
I början tar jag det alltid personligt när någon ger sig av, undrar om jag kunde ha gjort något annorlunda, undrar vart jag trampade snett, funderar på om jag skrämdes eller om jag var för trist. Sen minns jag de stora sammanhangen och de fina detaljerna. Efter det sörjer jag frågorna som jag aldrig fick svar på och berättelserna som jag inte hann dela med mig. Just då är oftast saknaden som störst.
Påminner mig själv att det finns massor med spännande människor där ute, kanske är det jag som gör dem så spännande. Vad fick jag utav det hela kan jag komma att undra och ifrågasätter sedan ihärdigt värdet på den som gått. Kommer tröstande fram till att det ändå alltid var den andra som skrattade mest så jag skrattar till sist.
2 kommentarer:
Gillar stenhårt din attetyd! Klart du skrattar sist, det är helt deras förlust!
Inte helt, inte alls helt.
Skicka en kommentar