Han hade andra förpliktelser så han var tvungen att åka. Tidpunkten kunde inte ha varit sämre. Kände mig så jävla dum när jag grät inför honom. Snörvlade till och med om jag minns rätt. Hade jag vågat att jag bett honom stanna på mina bara knän.
Behövde honom här. Från och med nu hatar jag att vara kär.
4 kommentarer:
Stackars lilla ynk.
http://open.spotify.com/track/4Rvc9nvHgtloBnOfhIcdGt
you and me both. tröstande? inte alls antar jag. gillar din blogg!
Det är inte synd om mig så som jag syndar.
Perp- kärlek.
Jodå, misery LOVES company!
Skicka en kommentar