Med hälsan i behåll

Lustigt hur inramningar kan påverka hur man uppfattar själva konstverket. Inte lustigt ha ha utan lustigt som på det andra sättet. Ni fattar säkert.

Idag knackar Räven på och frågar om jag vill äta lunch. Sa att jag var upptagen, vilket var en stor lögn. Satt nämligen och bara slöade vid skrivbordet och lyssnade på min nya favoritlåt trots att jag hade en massa saker att sammanställa. Om jag ska vara ärlig så ville jag verkligen vara ensam med honom en stund.

Stirrade ut genom fönstret och ångrade mitt beslut och vem skymtar inte förbi om inte Bedårande. Jag attackdyker under skrivbordet. Knack knack igen. Dörren öppnas och jag ser på skorna att det är Handledaren (han har nästan alltid slitna Converse).

"Och där var pennan, ja vilken tur, det är ju min absolut bästa penna, bra bra, eh..." mumlar jag och sätter mig i stolen. Hjärtat pickar i bröstkorgen. "Eh... Vad håller du på med egentligen?" säger han och ser ut som ett stort frågetecken. Och nu menar jag inte det som en liknelse, han ser bokstavligen ut som ett stort frågetecken med sin krökta rygg och nacke. "Jag vet nog inte vad jag håller på med egentligen" svarar jag uppgivet.

"Du, jag skulle vilja flytta på vårat möte, syrran är i stan och vi tänkte passa på att ses lite, är det O.K. med dig?" fortsätter han och lyfter sådär oemotståndligt sexigt på ögonbrynen. "Klart att det är O.K., hälsa henne så gott!" kvittrar jag nervöst, vänder blicken mot dataskärmen och börjar knappa frenetiskt på tangentbordet. Han fattar busysignalen och stänger dörren efter sig.

Hälsa? Sa jag hälsa? Japp det gjorde jag. Fan ta alla dessa automatiska artigheter.