Smuttar på ett glas rött och låter nagellacket torka. Jag är fortfarande bakis. Räven och jag hade ett stort bråk igår. Han skrek och härjade och grät. Han bråkade verkligen fult. Många slag kom under bältet. Känslostormsjägare som jag är, gick jag igång på det. Svarade med samma mynt. Det var hett och hjärtskärande.
När vi vaknar intrasslade i mina dyra lakan tittar han på mig och säger att han vill ha chans på mig. Jag smeker honom över kinden och förklarar honom totalt jävla chanslös.
26 kommentarer:
Ajdå.
grymt...
go girl! ;)
Tänk vad man kan vara rädd för kärlek. Den där sortens känsla msom är mer än ett fysiskt ochkroppsligt möte. Den där känslan som kräver ansvar och engagemang. Tänk vad rädd man faktiskt kan vara.
Stackars dej.
Stackars Räven.
It hurts so good...
Grymt och grymt och grymtande. Sant.
Tack för "heja påandet."
Jag erkänner att jag är rädd men skulle även hävda att det är med all rätt. Hur ska man kunna engagera och ta ansvar för något som inte hunnit bli annat än ett fysiskt och kroppsligt möte? I mina ögon borde ansvaret och engagemanget komma före "chansen" för annars chansar man bara. Jag vill inte att någon chansar på mig, de ska veta beyond a reasonable doubt. Här är det inte synd om någon förutom speldjävulen.
de ska inte chansa på dig - de ska veta bortom allt förnuft ...*nu vet ju inte många män det*...de styrs av helt andra saker...och låter sig manipuleras att vara en bricka i ett högt spel...spelet om känslorna har börjat!!
Haha... Eventuellt ska de vara bortom ALL förnuft för att chansa på mig.
Nu tror ju inte jag att det är så stor skillnad på vad som styr kvinnor och män egentligen och att per definition så kan man inte "låta sig" manipuleras. "Låter" man sig bli något implicerar det en medvetenhet som jag tycker att manipulation oftast utesluter (i alla fall den mest effektiva varianten). "Låter" man sig manipuleras handlar det kanske mer om att man övertalas?
Var var vi någonstans? Just ja!
Jag ser det inte som ett spel där män är brickor och känslorna priset utan snarare att männen är medspelare och känslorna är... hmm... ett nödvändigt ont? En biprodukt av spelreglerna? Äh! Jag är inte bra på spel eller metaforer.
Man kan faktiskt undra över hur "seriösa" signaler du själv sänder till denna Räv. Hur ska HAN kunna engagera sej och ta ansvar för vad han känner när han vet att du har andra - håller alla dörrar i alla vädersträck öppna alltid?
Han visar och är modig att han VILL ha mer än "bara" ett fysiskt möte - och du knäpper honom på näsan och säger att han är chanslös.
Ajaa.
Jag tycker nog synd om er båda två i alla fall.
Det var en man som sa till mej en gång: Jag vågar inte låta bli att våga".
Det du, Lust&Färgring.
Det är Mod det.
/Fröken igen
Mina signaler är "seriösa" men inte i riktningen av att jag vill att vi ska vara ett par. För det vet jag inte än. Jag tycker inte att det är speciellt modigt att vilja ha någon för sig själv och sen se hur det går. Det modiga vore väl att handskas med att dörren är öppen och inte vara rädd för vad som kan komma in. Varför är det modigt att vilja begränsa handlingsutrymmet i ord? Visa istället.
Knäppen på näsan var helt enkelt en signal att jag kräver mer- om inte annat mer tid.
Du får tycka synd om oss men jag tycker att det som vore synd vore att inte tänka efter och bara hastigt rafsa åt sig någon för att man är desperat efter att leva i ett förhållande. Själv tycker jag synd om de hemlösa.
Och Fröken, enligt min mening så vore det modigt av mannen att inte våga, eftersom det är det han inte vågar...
Det är inte mod, det är något annat.
Vet du, jag förstår faktiskt inte vad du menar...
Det modgia för mej är att våga slänga sej ut i ovissheten, att våga erkänna att det är en massa saker man inte vet hur de ska sluta men att man vill ta reda på det. Tillsammans.
Du har sannerligen ett i genrella ordalag ovanligt sätt att resonera - för att vara kvinna. OM du nu är det. Förstås.
/ Fröken
Alltså det är inte så svårt. Att vara modig innebär att man gör det man INTE vågar. Eftersom den där mannen sa "Jag vågar inte låta bli att våga" vore det modigt av honom att låta bli att våga.
Sen att du ifrågasätter min kvinnlighet på grund av att jag har ett ovanligt sätt att resonera förstår INTE jag.
OM du nu är en Fröken är jag orolig för dagens ungdom.
Så typiskt/tråkigt/tragiskt att när en tjej inte är som man "ska" reagerar folk som Fröken.
:)
/ Fröken
haha du sätter den alltid. har länge läst och jag fascineras av ditt sätt att resonera och uttrycka dig.
Ja precis! Ska man inte kunna vara en tjej bara för att man inte är stereotyp? Det "seriösa" är alltid ett heteronormativt parförhållande och det ska alltid antas att det är det största målet här i livet. De det är synd om är trångsynta människor.
Jag tycker det jag med Mia.
:) back at ya.
Tack eller vad man ska säga.
Ja. Det är väl det.
Intressant diskussion här i kommentarerna! Det var kul att Fröken utmanade!
Själv är jag tråkigare och instämmer med det som redan har sagts: Tvärtemot vad heteronormen föreskriver så är vi fria att komma överens med andra om relationer som kan se ut hur som helst. Olika relationer fyller olika funktioner och olika människor har olika behov under olika perioder av sina liv. Det är inget konstigt med det.
En eloge till Räven och till dig för den föredömligt goda kommunikationen! Han har insett att han vill något annat och då frågar han om det finns chans för det. Du svarar ärligt att chansen inte finns. Då vet han det och då är det upp till honom att bestämma sig för hur han ska förhålla sig till det.
Livet skulle vara betydligt enklare om människor alltid var så tydliga mot varandra.
Inte ska vi ha en eloge. Vi är gravt otydliga och totalt förvirrade. Det är lite det som är kul.
Kommunikation är mer komplicerat än bara han/hon sa så och då är det så. Det är bra mycket mellan raderna som behöver kluras ut.
Det som sägs är på många sätt bundet till stunden. Man menade det där och då men i ett annat ljus ser man kanske lite annorlunda på saker och ting. Det gör en inte till en lögnare.
Ytterligare en sak som förkrångligar det hela är att man faktiskt får ändra sig. Man får säga en sak och sen en annan.
Tack lov eller hur?
Jag tror att folk gärna förtränger kommunikationens flyktigare sidor eftersom de törstar så efter kontinuitet och inte orkar vrida och vända på innebörden.
Faktum är att jag inte ser mig själv som annat än ett varnande exempel, d.v.s. så kan det gå om inte haspen är på.
Jag tolkade din beskrivning av morgonkvistens samtal som att det var väldigt tydligt, men min gissning var förstås baserad på det lilla du skrev så jag vet ju inte mycket om den saken. Kändes det alltså inte särskilt tydligt?
Visst kan kommunikation vara väldigt komplicerad. Å andra sidan behöver det väl inte vara det? Ibland kan det väl vara precis så enkelt som att någon säger något och då är det så?
Jag inser att det man säger beror på sammanhanget och självklart måste man få ändra sig, men samtidigt tänker jag att många är mer konsekventa om vissa saker än om andra. Till exempel tror jag att viljor inte ändras riktigt lika fort som känslor och att många därför tenderar att formulera sig på mer liknande sätt under längre tid när de säger vad de vill än när de berättar vad de känner. Låter det som något som skulle kunna stämma?
Kanske är jag vag för att då är tolkningarna projektioner av de som utför dem. Antaganden är så avslöjande. Vagheten kan i sig vara ett sätt att komma närmare sanningen. Hur någon reagerar på att man säger att de är chanslösa berättar mycket. Ger de bara upp eller är de ihärdiga? Surar de och tystnar eller försöker de gräva vidare och få fram orsaker?
Men nu måste vi snacka vilja. Vad är det egentligen?
I din beskrivning är viljan mer "robust" på det sätt att den formuleras på ett mer konsekvent sätt över en längre tid. Jag tycker däremot att känslor och viljor inte kan/ inte ska vara oavhängiga.
Phew. Vad du får mig att tänka.
Att vara vag för att tolkningarna ska vara projektioner av den som utför dem är onekligen en intressant strategi, men finns det inte ett dilemma i att även dina tolkningar av de reaktioner du lockar fram är projektioner av dig?
Jag har nog ingen bra teori om vad en vilja egentligen är, men det är nog sant som du säger att känslor och viljor hänger samman. Det man vill beror nog delvis, men inte enbart, på vad man känner. Likaså spelar det man vill antagligen roll för hur man tolkar sina känslor.
Kanske är det att det man vill inte bara beror på det man känner som gör viljan mer robust?
Det är klart att det blir lite rundgång i tolkningarna men eftersom det är min sanning som är den rätta gör det ingenting hehe.
Viljan beror nog också på yttre omständigheter och tyvärr ingår det där en massa "borden" och "måsten" som folk sällan ifrågasätter.
Vad händer om man inte vet vad man vill?
Det händer väl inget särskilt? Vad funderar du på?
Haha... Jag tänkte om du hade någon teori om vad som tar över då men jag gillar verkligen att det inte händer någonting särskilt.
Det känns skönt på något vis.
Funderar på mycket. Massor.
Trevligt att någon bollar.
Ja, det var kul att bolla lite. =)
Skicka en kommentar