Sitter vid mitt skrivbord och försöker låtsas som om jag inte märker att han står i dörröppningen. Jag knappar på och försöker reda ut resultaten av de senaste experimenten. Han rör sig inte på flera minuter.
När han väl bestämmer sig för att prata säger han inte Hej! eller Välkommen tillbaka! utan det som formas fram av hans läppar är den fråga jag inte vill eller är beredd att svara på.
"Var har du varit?" skär i mina öron och hugger lite i hjärtat. Hur ska jag kunna förklara att jag blivit kär i honom och därför fann det nödvändigt att följa med en fransman till en ö? Hur rättfärdigar man att man legat natt efter natt i en välbekant famn bara för att man skrämts?
Behöver jag ens vara ärlig? Tror han kanske på att jag varit hos min ermit till farmor som bor i den mörkaste skogen utan mobiltäckning?
Jag blundar, tar ett andetag och sen tittar upp med ett påtvingat leende. Han är strålande vacker där i dörröppningen. Hans uppgivna ögon är förtrollande.
"Ja du Räven..." svarar jag till slut "...jag vet inte vart jag har varit."
2 kommentarer:
din blogg är grym kvinna, skriv mer mer!
Åh du kära anonyma vän. Mitt stackars ego behövde just smekas. Danke.
Skicka en kommentar