Länge leve levern

Ska man festa ska man göra det ordentligt. Jag behövde fira. På fredagen var det vinläppar och lap dance. Dalkullan och jag delade på två flaskor vin och talade om livets stora frågor. Sen bar det av till ett ställe som har ett ovanligt osmakligt namn och där var vi allmänt opassande. Det var roligt. Jag lämnade läppstiftsfläckar på en viss krage.

På lördagen hade jag träningsvärk. Jag var bjuden på finfest så jag var tvungen att ta mig en grogg innan. Jag blir finare så. Alla var propra och trista. Min bordsherre var en och femtio och hade en pipig röst. Hade han varit med i Snövit hade han hetat Viktig-petter-er. Han pratade aktier och bilar medan jag stack mig själv i låret med en gaffel. Min placering var nog en sorts reaktion på att Värdinnans karl på fyllan för några månader sedan föreslagit att de bjöd in mig på en trekant. Något som aldrig skulle ha hänt. Jag funderade dock en stund på att ligga med hennes karl bara som tack för middagen brevid Viktig-petter-er. Jag är väldans hämndlysten.

Som tur var kom jag på andra tankar när Kostymen dök upp. Han var lång och stilig och förvånansvärt smart. Vi var mitt uppe i en hetsig diskussion om politik på balkongen när han plötsligt sänker rösten och viskar att han tror att jag är stygg. Vi kysstes och hans tunga var riktigt ivrig. Han pressade upp mig mot räcket och jag fick lite svindel. När jag känner hur hans händer börjar leta sig in under kjolen får det vara nog. Ja inte nog av honom, nog av finfesten.

Honom fick jag inte nog av förrän imorse när han började vilja hålla i handen.