Det var passande att vi utebytte saliv mot just roulettebordet. Att vara med Flygledaren var som att spela roulette, den ryska sorten. Någonstans var man alltid rädd att han skulle skjuta skarpt. Den här gången var han dock inte lika vass, han hade åldrats, mildrats. Han verkade ha insett att det är pinsamt att hålla på som han gör. Han höll mig hårt i handen under promenaden hem. Vi stannade på en bänk då mina skor klämde. Han la sig med huvudet i mitt knä och jag klappade honom över håret.
Han vart riktigt lack när jag stönade ut en annans namn under den följande sexakten men det var han fan skyldig mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar