Idag har jag spenderat tid med Handledaren. Han hade gett mig så mycket jobb att jag inte hann sova i natt. Det var varmt och kvavt i rummet. Jag kände att mina kinder var exceptionellt rosiga. Allt var frid och fröjd tills han skulle visa en residual och jag sa att inte riktigt kunde se vad han menade. Han tog ett fast tag i kontorsstolen jag satt på och drog mig närmare med ett ryck. Han tog i med sådan kraft att jag rullade rätt in i honom. Våra lår krockade och jag tyckte mig se att håret på hans arm reste sig.
Jag lutade mig fram och pekade frågande på skärmen. Hans ögon smekte över min hals innan de landande på skärmen. När jag inte har sovit blir jag vågad. Jag lutade lite till. Kände hur hans blick flackade över min urringning och sen raskt tillbaka till siffrorna. Det var knäpptyst. Kunde höra honom andas. Ville där och då vara luften som passerade in mellan hans läppar och förbi hans tunga.
Han lyfter inte blicken när han frågar om jag ska med och ta en öl med resten av gänget imorgon. Givetvis ska jag det. Han fortsätter stirra på skärmen. Han berättar om ett band han ska se spela senare på kvällen. Han frågar om jag har lust att hänga med. Givetvis har jag det. Han tittar upp. "Kul" säger han och ler.
2 kommentarer:
Det är så underbart att läsa. Som om man var där. Det här kan bli spännande!
Ja du kan ju följa med nästa gång.
Skicka en kommentar