Sup rise

Det var inte konstigt att Lester ställde in kvällens träff, det konstiga var att jag blev förvånad. Varför blir jag alltid förvånad? Än en gång sögs jag in i den onda cirkeln och nu mår jag sådär illa igen.

Han börjar alltid med att skicka ett sms rätt sent på natten. Gärna felstavat och förvirrat. Morgonen efter kommer samtalet där han ber om ursäkt för det förvirrande smset. Han säger att han tänker på mig, tänker på hur han bara kan vara sig själv med mig. Han låtsas lyssna på mina arga ord angående den senaste karusellfärden. Han nickar och håller med, ja han är en idiot, ja det var dumt.

Sen är det synd om honom. Stackars honom som är så dum, som inte kan bete sig. Han svär över hur han förstör för sig själv och hur han aldrig kommer vara lycklig. Han tar gärna upp något tragiskt exempel på hur han varit ensam ute i natten och gjort bort sig.

Sen börjar han försiktigt retas med mig om mina egenheter. Mest för att påminna mig om att det är bara han som känner till vissa av dem.

Sen börjar nostalgifasen där han tar upp väl valda exempel på saker vi har gjort tillsammans. Han tar upp söta detaljer för att bevisa att han minns.

Sen kommer komplimangerna. Jag är den skönaste han haft, den roligaste han vet, den mest omtänksamma som finns blah blah blah...

Och när jag suttit på piedestalen en stund blir min röst lite mjukare. Den tunna luften där uppe gör mig dimmig och oförsiktig. Det är då han säger "Kan vi inte ses?". Redan där har han vunnit. Det är ingen egentlig fråga utan snarare en segergest.

Vi gör upp om när och var och jag längtar.

Sen kommer ursäkterna. De är oftast så otrovärdiga att man inte förstår att han har mage att yttra dem.

Det blir aldrig av när jag längtar. Jag är tydligen inte värd att få träffa honom när jag längtar.

Fånmatt

Professorn kom förbi för att granska det jag hade skrivit. Han sa sig vara mycket imponerad när han knäppte upp min blus. Han lovprisade mina konsonanter och drog ner min gylf. Han hyllade mina vokaler med handen innanför mina trosor. Han kysste ömt min mage och geniförklarade mig. Jag tog inte åt mig det minsta.

Han vart förtjust i mina rödmålade tånaglar och gav mina fötter ovanligt mycket uppmärksamhet. Minns speciellt ett tillfälle där han försiktigt strök sitt ollon mot hålfoten. Det var nog första gången det har hänt. Jag var fortfarande matt från min sjukdom så övningarna var relativt lugna och om man inte visste bättre skulle man kunna tro att de var kärleksfulla. Jag vilade ett par timmar emot hans bringa men lät honom inte sova kvar.

Nu känner jag mig som ett fån. Igen.

Lester Diamond

Det finns en som alltid säger det jag behöver men inte vill höra. Det han säger är precis det som krävs för att få mig tillbaka in i hörnet. Det trånga, varma hörnet där sanningen smakar beskt. Det är slående hur konsekvent han är i sin manipulation. Han lockar alltid tillbaka mig precis när jag står vid branten till att bli av med honom. Det är en fruktansvärt frustrerande situation vill jag lova. Han är som en klåda jag inte får klia och det börjar bli outhärdligt.

Vi ska ses på torsdag och jag längtar.

Att sitta hemma och häcka är ganska trevligt försöker jag intala mig. Har inte gjort mycket mer än badat på hela dagen. Satt på balkongen en stund och såg avundsjukt på medans folk stojade ut i natten. De flesta var överförfriskade och hojtade glatt. Jag vinkade, höjde temuggen och skålade med dårarna.

Jag har inte orken att vara stygg just nu men när jag återfår kraften kommer de stå som spön i backen.

Sjuki

Det är ett intensivt arbete nu. Mycket av vilket utförs med Handledaren. Den sötmuskiga doften av hans rum fyller mig med invecklat snuskiga tankar. Det börjar bli absurt nu. Råkar han säga något som låter det minsta suggestivt känner jag hur blodet rusar och pupillerna utvidgas. Algoritm låter plötsligt kinky. Jag vet att jag förmodligen inbillade mig detta men jag anade en millisekund av sug i hans blick i förrgår. Hans tjocka ögonfransar viftade dock snabbt bort det. Det är den förbannande dialekten som förtrollar mig. När han säger "brilliant" kan jag inte låta bli att vilja känna honom i mig, om det nu skulle vara tungan, fingret eller kuken spelar ingen roll, bara han var i mig.

Jag har varit sjuk, jag-behöver-en-spruta-i-armen-sjuk. Har inte ens kunnat träffa Martinimannen för att styra upp det efterlängtade ligget.

Ringde Läkarkandidaten för att få en diagnos och piller. Jag fick tyvärr varken eller. Drick mycket vatten och knulla med en Läkarkandidat var hans råd. Suck och stön.

Det är någon som jag vill ringa. Tro det eller ej så är jag rätt blyg så det blir väl aldrig av. Giv mig mod.

Det är tråkigt att vara hemma och kurera sig.

Pilsksjukan

Huden är så känslig att även den svagaste lilla vindpust får mig att rysa till. Överallt ser jag falliska former och mejslade käkben. Blev distraherad igår när Handledaren skulle vidareutveckla en formel.

Jag tittade inte på pappret där han pedagogiskt radade upp matematiska satser, istället följde jag hans läppar. Tappade helt bort mig i hur de rytmiskt pressades mot varandra när han pratade. Underläppen var lite sprucken efter en sparringmatch. Tydligen så är han hobbyboxare."Är du med?" frågade han och drog på smilbanden. Jag nickade och försökte desperat återfå koncentrationen. Någon minut senare satt jag med blicken riktad mot hans skrev.


Han hostade till och jag insåg att jag nog var tvungen att avlägsna mig. Jag ursäktade mig raskt och sa att jag behövde pudra näsan. Väl inne på toaletten tittade jag mig i speglen och möttes av en våt blick och rosiga kinder. Jag stänkte lite kallvatten i ansiktet och försökte tänka på övergivna hundvalpar och schlager men det gick inte att slå bort tankarna om hur det skulle kännas om hans distinkta näsa kittlade insidan av mina lår.

"Mår du bra?" frågar han oroligt när jag kommer tillbaka."Jag har nog bara lite feber" ljuger jag och plockar ihop mina böcker.

Kvällen ägnades åt självbehandling men jag är fortfarande inte symptomfri. Får nog söka akut experthjälp om jag vill överleva helgen.

Konstigt

Skrivandet är inte en konst. Konståkning är konst. Fridykning är konst. Att knyta körsbärsstjälkar med tungan är konst.

Fingrarna värker och ögonen rinner. Kåt är man också. Tankar om oralsex dunkar i bakhuvudet. Värmen från datorn i knät i kombination med mina fantasier driver mig allt närmare vansinne.

Jag behöver en man. En saftig en.

Boo

Ibland när jag "träffar" en sådan där riktigt bra människa som jag gillar i stora lass och sen p.g.a olika omständigheter inte "träffar" på ett tag igen, så händer det att jag inbillar mig att personen i fråga var ett hjärnspöke. Sen när jag vid senare tillfälle "springer på" personen i fråga igen hoppar jag oftast till.

Recitativo secco

Vi sprang på varandra i natten. Känslan av hans tunga bränner fortfarande på min hals. Han luktade på mitt hår och smakade på min hud. Hans åtrå var nog bland det starkaste jag känt. Det märktes att han hade längtat efter att få ta på mig, fantiserat om det. Hans läppar utforskade mina som om han redan hade sett det framför sig, gång på gång. Martinimannen var riktigt skakande. Minnet av hans åtråfyllda ögon gör mig våt.

Jag var tvungen att springa vidare då jag var på väg att ta hand om en vän i nöd som hade fått sitt hjärta krossat av ännu en musiker, men jag lovade att ringa inom en snar framtid.

Jag ska definitivt ringa honom nu när han fått en uppgift. Han ska hjälpa mig sprida tankarna om Någon för vinden.

Så kan det gå

Träffade Rika Flickan och hennes parasiter i fredags. Hon tvingade mig att dricka dyra drinkar och dansa på bord. Jag blir som en annan i hennes sällskap. Nu när jag tänker efter så blir jag nog en annan i allas sällskap. Jag tycker lite synd om Rika Flickan och jag har svårt att säga nej till dem jag tycker lite synd om. Jag lyckades smita ifrån sällskapet runt två. När jag kom hem tog jag en skållhet dusch för att skölja bort självföraktet.

Efter duschen var jag fortfarande berusad och la mig i sängen. Plötsligt hör jag en sömndrucken röst säga "Hallå?". Jag öppnar ögonen och inser att jag håller i mobilen. Vem är det jag nu har ringt? undrar jag och tittar på den lilla skärmen. Siffrorna hoppade runt och skallen värkte. "Jag kan höra hur du andas" säger rösten med en nästan retsam ton. Jag fyller lungorna med luft och håller andan. Det är tyst i några sekunder och sen släpper jag ut luften i en enda lång pust. "Hur är det dockan?" säger rösten.

Det är bara Någon som kallar mig dockan. Det är nog lite så han ser mig, som hans lilla porslinsdocka. Jag lägger på och går och spyr.

Någorlundadag

Tabbade mig på labbet idag. Suck och stön.

Hånglade med Professorn på hans kontor i ett försök att trösta mig lite. Det funkade sådär. Han gick ner på mig i hissen. Det funkade sådär. Han knullade mig mot en vägg i en gränd. Det funkade sådär.

Skrivande går också sådär. Nu börjar pressen bli precis lagom för att få mig att skrida till verket.

Nu ska jag sova och drömma rödlätta drömmar.

2 meningar och mycket skönt snack senare...

På min jakt efter distrahering ringde jag tidigare idag visitkortsnumret. Phreak som jag är, slog jag givetvis #31# först. Örat fylldes av en mörk och smekande mansröst som talade om att jag kunde lämna ett meddelande efter pipet. Jag lämnade inget meddelande efter pipet. Jag kände igen rösten på bandet, det var banne mig Martinimannen.

Någonting tuggar fortfarande. Gnager är väl kanske det som är brukligt att säga men det räcker inte som beskrivning, det tuggar verkligen. Inte så att det är obehagligt, snarare olycksbådande. Att man aldrig lär sig. Dumma, dumma mig. Tog ett litet snedsteg in på en sidostig och nu blommar fantasierna igen. Jag kan avslöja att flera är av sexuell natur.

Möte med Professorn och hela gänget tidigt imorgon. Hoppas att han kan lägga band på sig. Hoppas att jag kan lägga band på mig.

Om jag ändå kunde drabbas av malaxofobi.

Morning, has spoken

När man var liten och hade fått en ny leksak kunde man ibland vakna på morgonen och inte minnas vad det var man hade fått men ändå ha en känsla av en stark iver som erinrade om att någonting var annorlunda. Det kunde ibland ta flera minuter innan man kom på vad det nya tillskottet var men den där omisskänneliga ivern att få tag på något pirrade alltid direkt i magen.

I morse vaknade jag med den ivern i magen.

Sanning eller konka

Någonting säger mig att när man är berusad talar man mest sanning. Jag tror att jag är förälskad. Minns bara inte i vem. Förmodligen ser han nog lite ut som en blandning av Luke Wilson och Josh Homme. Tog just en cigg i bara morgonrocken på balkongen och känner att bröstvårtorna fortfarande är styva. Siffrorna som stod på visitkortet dansar runt i skallen. Jag stirrar på mina sju meningar och känner mig rastlös.

Jag hoppas på att Någon saknar mig. Jag vill att Någon minns historierna och släpper alla inskränkta idéer om hur det ska vara. Till min stora besvikelse har dock Någon missat alla brödsmulor.

Ska man behöva skriva en stor skylt? Kasta en sten?

Nej, det blir varken skylt eller sten. Jag gillar inte det uppenbara.

Och jag gillar inte puckos.

Merci (beaucoup)

Fick ett paket från Fransmannen idag. I paketet hittades en limpa Gaulouise (han vet att jag smygröker när jag ska till och skriva), några tidningar (Sophie Marceau är så vacker), en flaska Bollinger Blanc de Noirs Vieilles Vignes Francaises 1997 (något han menar som en påminnelse om att äldre druvor är intensiva), några underbart doftande Savon de Marseille (vi brukar alltid bada ihop) och en ask gudomlig fransk choklad (Debauve & Gallais borde helgonförklaras).

Har fått till ett stycke bestående av sju meningar (tror jag korkar champagnen).

Punka

Retep ringde för att höra om jag överlevt. När jag berättade om min fruktansvärda skada blev han orolig. Jag försäkrade honom om att åtgärder hade tagits för att undvika amputering. Han insisterade på att få undersöka saken närmare men jag orkar inte leka med honom just nu.

Professorn var ovanligt hetsig dagen till ära. Han börjar bli oförsiktig.

Antingen så var jag bakfyllekåt eller så tänder jag på att deklarera, för jag fick ingenting gjort idag och gick hem tidigt för att masturbera.

Regression

Fick en glasskärva i foten. Blodfläcken på mattan ser ut som en flinande äckelgubbe. En stilig läkarkandidat plåstrade om mig och försäkrade mig om att det inte behövde sys. Jag vet i och för sig inte hur mycket jag ska lita på hans omdöme då han senare på kvällen försökte övertyga mig om att jag behövde behandlas med mun-mot-mun metoden om foten skulle läka. "Kyss mig eller amputera" är inte ett hot man trodde man skulle behöva höra.

Annars var kvällen inte så farlig som jag befarat. Det söps i massor, det hånglades på toaletter och någons ilskna pojkvän slog handen genom en ruta men överlag var det relativt gemytligt.

Tiden i solen fick fräknarna att träda fram igen och nu ser jag sådär uppfriskande oskyldig ut. Runt midnatt får jag ett sms från Professorn där han citerar väl valda delar av "To His Coy Mistress".

Skönt med en vecka som börjar på en onsdag. Alla veckor borde börja på en onsdag.