Sup rise

Det var inte konstigt att Lester ställde in kvällens träff, det konstiga var att jag blev förvånad. Varför blir jag alltid förvånad? Än en gång sögs jag in i den onda cirkeln och nu mår jag sådär illa igen.

Han börjar alltid med att skicka ett sms rätt sent på natten. Gärna felstavat och förvirrat. Morgonen efter kommer samtalet där han ber om ursäkt för det förvirrande smset. Han säger att han tänker på mig, tänker på hur han bara kan vara sig själv med mig. Han låtsas lyssna på mina arga ord angående den senaste karusellfärden. Han nickar och håller med, ja han är en idiot, ja det var dumt.

Sen är det synd om honom. Stackars honom som är så dum, som inte kan bete sig. Han svär över hur han förstör för sig själv och hur han aldrig kommer vara lycklig. Han tar gärna upp något tragiskt exempel på hur han varit ensam ute i natten och gjort bort sig.

Sen börjar han försiktigt retas med mig om mina egenheter. Mest för att påminna mig om att det är bara han som känner till vissa av dem.

Sen börjar nostalgifasen där han tar upp väl valda exempel på saker vi har gjort tillsammans. Han tar upp söta detaljer för att bevisa att han minns.

Sen kommer komplimangerna. Jag är den skönaste han haft, den roligaste han vet, den mest omtänksamma som finns blah blah blah...

Och när jag suttit på piedestalen en stund blir min röst lite mjukare. Den tunna luften där uppe gör mig dimmig och oförsiktig. Det är då han säger "Kan vi inte ses?". Redan där har han vunnit. Det är ingen egentlig fråga utan snarare en segergest.

Vi gör upp om när och var och jag längtar.

Sen kommer ursäkterna. De är oftast så otrovärdiga att man inte förstår att han har mage att yttra dem.

Det blir aldrig av när jag längtar. Jag är tydligen inte värd att få träffa honom när jag längtar.