Av någon anledning pratar vi ett annat språk. Hans uttal är eggande. Jag ser framför mig hur hans läppar formar orden. Den där rösten alltså, den är så förförisk att det är svårt att koncentrera sig på vad som sägs. Han förstår inte mig och jag förstår inte honom. Jag visste att det skulle vara så. Den där välanvända klyschan "lika fast olika" passar oss som handen i handsken.
Men det gör ingenting för det blossar mellan låren och när han skrattar får jag bita mig i underläppen för att inte stöna rätt ut. Kan ju inte sitta och stöna mitt i en konversation. Hur oklart vore inte det?
Han vet vad jag heter. Han vet vart jag bor. Han vet däremot inte att jag sitter och rullar mina hårda bröstvårtorna mellan fingrarna samtidigt som han berättar om bredband.
8 kommentarer:
HAHAHAHAHA! Roliga du.
Japp. Laugh at the clown.
Jag skrattar inte, å andra sidan. Jag har kanske inte direkt radioutseende, men jag vet allt om röstens makt... Har flera gånger fått kvinnliga åhörare dithän (och manliga också kanske), och har själv varit röst- och dialektgroupie, så varför inte? Ge mig en skotte any day...
Undrar så hur livet ter sig för en röst och dialektgroupie. Telefonsex tills öronen blöder? Skotte you say ey, själv föredrar jag the luck of the Irish.
Njae,
jag menade väl snarare att jag fått folk på fall (och själv fallit) pga röst/dialekt, men kanske inte enbart det ändå...
Irländska är ok det med, men lite för bonnigt för mig. Irländskor likaså. Men jag kan ju haft otur, förstås.
Ach, werl, yer cannae be tae jobby aboot aht. See what I mean?
Haha. Ja otur kan vemsomhelst ha. Tycker nog att bonnigt kan vara hett som omväxling. Jag är nog en sucker för vadsom i dialektväg.
Give me Boston, give me France and I will show you my underpants ;)
Västmaländska?
Hehe. SÅ desperat är jag inte.
Skicka en kommentar