Kontakten med Bus har varit sporadisk. När han har tid. När han har lust. Jag har sakta men säkert accepterat det, i alla fall på ytan, och det är ju bara ytan som räknas har jag märkt, tyvärr. Under hela vårt "förhållande" har det varit som att han alltid ska räcka över en tung låda som han vill att jag ska bära, även fast allt som ligger däri är hans.
Istället för att bära hans låda, ställde jag ner den och började gräva i den. Det ogillades starkt. Han ville bara att jag skulle bära. Han kunde inte riktigt se att jag hade egna förkrossande tunga lådor. Det var så klart inte bara hans fel att han inte såg mina bördor, jag döljer dem väl, men man tycker att han borde kunnat se på min krokiga rygg att jag inte har det så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar