Utgången var något surrealistisk. Förr och jag armbågade oss fram till mitten av dansgolvet. Det var trångt och svettigt. Vi hade nyttjat en hel del eldvatten. Överallt var det manshänder som sökte sig till kurvorna. I vanliga fall hade jag tyckt att det var osmakligt, det var fyllekåta blickar laget runt, men i rusets dimma njöt jag av den hedniska uppmärksamheten. Plötsligt är det någon som tar min hand och drar iväg mig. Allt går i slow motion under stroboskopets blixtar.
När jag ser hur Förr försvinner i folkhavet inser jag att det inte är hon som greppat tag i mig. Handen kramar min hårdare. Försöker följa armen för att se vem det är som för mig bort. Ser bara en ryggtavla, har stora problem med att fokusera. Vinglar till och min kavaljer vänder sig om för att fånga upp mig. Då ser jag att det är Skägget.
Jag slänger mig om hans hals. Han tar ut mig på lite frisk luft och hångel. Han viskar underbara saker.
Natten närmar sig sitt slut. Han ser till att jag kommer hem men lämnar mig vid dörren. Han säger att det smärtar honom att gå men att han är kär i mig och vet att det kommer göra ännu mera ont att lämna mig på morgonen.
Somnar på soffan med kläderna på. Vaknar lättad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar