Det är inte många som vet hur jag och Rika Flickan lärde känna varandra. Vi har en tyst överenskommelse om att det är inget vi talar om. Nu var det var längesen jag ens tänkte på det.
I tonåren hade jag en kortare nunneperiod (hade väl sett The Nun's Story en gång för mycket). Voluntärarbetade på helgerna på onkologen. Jag gjorde lite dittan och dattan; fyllde på i förråd, delade ut tidningar och fixade fika, mest småpratade jag med folk. Det fick mig att känna mig viktig. På den tiden var jag fortfarande sprudlande. Visst hade jag hunnit få en munsbit eller två av den bittra verkligheten, men hoppet var fortfarande min vän. Det var där jag träffade Rika Flickan. Hon hade bencancer.
Eftersom vi var rätt nära i ålder fanns det mycket som vi kunde prata om. Jag brukade låna ut mina favoritfilmer. Vissa älskade hon, de flesta förstod hon inte och en hel del tyckte hon var skit, men hon tackade alltid artigt för lånet. Jag tyckte om att höra om de smaskiga intrigerna på hennes privatskola. Det var en helt annan värld från den jag levde i då.
Jag minns att hon var mer rädd för att behöva amputera än att dö. Som tur är behövde hon varken eller.
2 kommentarer:
Härligt med lyckliga slut!
Jag hade nog också varit jävligt rädd för att amputera!
Gott nytt år på dig!
Kram!
Det är det som är grejen, prövningarna tar aldrig slut. Man kanske tänker att överleva osteosarkom skulle vara nog, men nejdå. Men det är klart att man ska vara glad att det kommer nya år.
Kram kram.
Skicka en kommentar