Inte rumsrent

Tungt nu. Känner mig som en jädrans gnällspik men jag lider något fruktansvärt. Är så lockad att bege mig rätt ut i dimman.

Kommer fram till jobbet och det står ett fång vackra dahlior i en vas på skrivbordet. De är från Räven. På kortet har han skrivit att han verkligen beklagar förlusten av min katt. Förstod först ingenting men mindes sen de pinsamma tårarna och den ännu mer pinsamma förklaringen till dem.

Valpen har kommit hem från Kina. Stackars Valpen alltså. Han försöker pigga upp med sin spralliga energi men jag är verkligen inte på humör. Han pockar och lirkar och skickar halvfyndiga meddelanden. Han är outhärdligt ihärdig. Säger om och om igen att han bara vill få mig att le. Det funkar dock inte. Blir bara sjukt lockad att vrida nacken av honom, att göra illa honom för att kväva min egen smärta.

Sen ringer det. Hjärtat hoppar till. Hoppas, hoppas, hoppas att det är Bus. Rycker tag i luren. Hör Valpens valpiga röst. "Men vaaaaaaad är det?!" snäser jag och påbörjar sen en avhyvling som inte är av denna värld. När jag stannar upp för att ta ett andetag tror jag inte att det sant det jag hör. Den jäveln står fan och pissar med mig mot örat.

"Meh, står du och pratar med mig på toaletten?" frågar jag helt häpen. "Javisst" säger han som om det är den mest naturliga saken ever.

Den följande skrattattacken går inte att stoppa. Jag skrattar så att magen värker. "Jag visste väl att jag skulle kunna få dig att skratta till slut" säger han och spolar. "Och ja, nu hör du ju även att jag är en sån som tvättar händerna" fortsätter han med en viss stolthet i rösten.