Hamnade på en middag med ett gäng distanslösa, psuedointellektuella akademikersvin. Prettodoften från denna olidliga afton sitter kvar i porerna. Jag hatar folk som bara för att de har lärt sig att svänga med kulturella fält och hypersurrealistiska narrativ, tror att de kan förklara estetikens essens. Jag borde ignorera sådan ignorans men jag blev bara så sjukt provocerad av deras illa förtäckta osäkerhet.
Under förrätten hann tjejen som satt mittemot namedroppa varenda författare som Vertigo givit ut de senaste fem åren. Min bordsherre trodde att han var Julian Schnabel. Dessa två saker i kombination med min saknad fick mig att hinka vin. Jag blev apfull och hade vid kvällens slut påpekat för var och en att de hade ett kvastskaft uppkört i röven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar