Vad säger man?

Direkt efter vi lagt på plockar jag ihop och sätter på mig jackan. Jag vet att jag inte kommer komma tillbaka denna dag i alla fall, inte med Bus i görningen. Jag tar skyndsamma steg igenom korridoren med laptopen i famnen, hårt pressad mot brösten. Handledaren tittar ut från sitt kontor, "Och vart ska du då?" ropar han. Jag svarar genom att ytterligare öka mitt tempo. Det går ett sus genom skallen. Händer det här verkligen nu? Kommer han vara där ute? Min lilla hjärna var för upptagen med frågor av den här typen för att kunna ens börja tänka på vad jag skulle göra, vad jag skulle säga.

Jag slutar inte småspringa förrän jag är mitt på bakgatan där Bus brukade hämta mig. Tittar mig omkring med andan i halsen. Jag ser honom sitta där i sin svarta Volvo. Jag känner hjärtat bulta i bröstet och känner faktiskt pulsen dundra i fittan. Han flinar.

Vi åker under tystnad till utkanten av ett industriområde och parkerar. Båda tittar bara rakt fram ut i intet.

"Hur är det med dig?" frågar han. Hans oförståbara dialekt kittlar fortfarande mina örsnibbar. "Det är bra tack!" svarar jag. "Jag har saknat dig", fortsätter han utan att vända på huvudet.

I det ögonblicket är "Jag förstår det" det enda jag förmår mig att säga.