Man inte kan allt få

Lintotten stod i porten och väntade när taxin stannade. Han sprang ut och öppnade dörren åt mig. Lyckades lite halvdant med att kliva ur bilen med grace. Det är faktiskt inte så lätt med kappa, långklänning och omöjligt höga klackar.

"Vad flott du är då!" exklamerade han och snurrade mig ett varv. "Tycker du jag är flottig?" frågade jag alldeles fejkförnärmad. "Nej dummer! Jag menade mer att du ser påkostad ut" försäkrade han. "Dummer?! På-kostad?! Du menar alltså att jag ser ut som en dum hora?" svamlade jag fram helt låtsasupprörd. Han tittade något förskräckt och mycket frågande på mig. Kunde inte hålla mig längre och flinade brett. Då insåg han äntligen att jag drev med honom. Han klappade till mig över rumpan som straff.

Hans lägenhet var inrett i modernistisk stil med snygga tavlor och möbler. Allt var mycket uttänkt, är man formgivare så är man. Väggarna var vita men här och där fanns inslag av starka basfärger. Det var trivsamt. Vi smuttade på varsin Martini och tittade in i varandras ögon. Han var inte den jag helst av allt hade velat vara med, men han dög faktiskt mer än fint.