Tro, hopp och kräklek

Det som är intressant med min besvikelse är att jag aldrig lär mig undvika den. Kan känna igen de ord, handlingar och män som leder till den, men det där förbannade hoppet om att det kommer bli annorlunda just den här gången överger mig aldrig. Det är inte så mycket ilska involverad i det hela, däremot en hel del leda. Måste komma på hur jag ska få hoppet att lämna mig. Tror inte att det går att kräkas upp det.