Jag vet att det man förtjänar är det man får, men fan vad den sanningen är svår. Såhär under årets första månad känner jag mig riktigt förvånad över hur många beslut som behöver tas för att få mig i fas. Men utan korten på bordet vet jag inte vem som borde få ordet. Jag får väl slå med en tärning och se det som en god gärning.
Kontentan är att innan ett ras måste många saker bestämmas. Men samtidigt som dessa gränser dras, känns det som att jag mest av allt borde skämmas.
Skoj, hoj, loj, vart finns det en korvmoj?
2 kommentarer:
Skam den som ger sig, och i synnerhet på dem som redan ligger ner.
Cx
Ja, skamgreppen sparar man väl till dem som står rakt upp?
Skicka en kommentar